Ett stort kliv...
Fick en fin kommentar inatt här på bloggen...I inägget ""ledig"lördag"..."Vilket bra jobb du gjort med lägenheten gumman! du kan känna dig så jäkla stolt!!!!" Och ja..det gör jag! Jag är så sjukt stolt över mig själv! Som sagt nära döden, men fan va ja är bra! Jag och mamma är sååå bra! Nu är vi helt slut och knäckt och det kommer ta ett tag innan man är pigg igen. Innan ja kan ha tid att laga mat igen, eller att få börja träna igen..Få sitta vid tv:n och bara va!!! =) Vi har gjort detta möjligt och vi har lyckats!!
Annars då? Jo...Näää.....Det går inte helt enkelt! D är bara tomt, tomt, tomt uppe i hjärnhalvan..Och den andra halvan också faktiskt...
En känsla ikväll är att ja känner mig ledsen på hur folk väljer att behandla andra...Jag försöker att välja bort att tänka på det! Vill inte lägga den energin på det! Jag behöver inte sånna människor i mitt liv..Jag har inte plats för det! I mitt liv finns det bara plats för människor som uppskattar mig, som undrar hur jag mår..som verkligen bryr sig om hur jag mår..På riktigt!
Den snälla, kärleksfulla, förstående Annica försvann någonstans på vägen...
Hårt mot hårt
Imorgon är det en stor dag!! Håll tummarna för mig!
